"Jag har haft roliga minnen här ifrån. Du och jag. Vi gjorde allt möjligt...", berättar jag och skrattar. "Du har varit som en bror till mig och jag kan inte tacka dig  nog!", säger jag och pussar honom på kinden.

Han ler. "Du har varit min bästa, första och sista syster jag någonsin haft", säger han och böjer sig för att ge mig en puss.

"Ivy?", hör jag en bekant röst som är väldig raspig.

Jag avbryter Jake och tittar åt det hållet som rösten kom ifrån.

Där står John...

-------✂------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Han tittar på oss och sedan på Jake.

"Jake...", säger John och tittar med stora ögon på Jake.'

Jag vet exakt vad John tänker göra.

"John nej!", säger jag men hinner inte.

Johns knytnäve har redan laddat.

Jake ramlar på golvet och folk kollar.

"Jake!" Jag böjer mig ner på knä och kollar så att Jakes ansikte är okej. Jakes ansikte ser helt okej ut men jag tror inte att han känner sig okej.

"Mår du bra!?", frågar jag och får inget svar.

Jag tittar på John och ger honom en otrevlig blick. Men då märker jag att något är fel på John och vad gör han här?

"John...", viskar jag.

Han ser inte bra ut. Han är full och luktar rök. "Inte John också..."

Båda två gör mig orolig.

Jake sätter sig upp och tittar på John med en ondskefull blick.

"Vad fan är det med dig?", säger Jake och håller en hand för sitt käke.

"Mår du bra?", frågar jag Jake igen.

"Vad är det för slags fråga?", frågar han och ler mot mig.

Han har rätt. Jag skrattar lite och hjälper honom upp på fötter igen.

"Ursäkta men vem?", frågar Jake och tittar på mig och John.

Jag lägger min hand på kinden och rynkar pannan.

"Oh...Din kille...", säger han efter.

Jag nickar och tittar ursäktande på Jake.

"Det är inte som det ser ut...", föklarar Jake och går. Han väder sig om igen och säger: "Jag behöver lite frisk luft om du undrar vart jag ska gå."

Jag nickar.

"Jag tror att det är dags för mig att gå tillbaka", säger jag.

"Behöver du hjälp?"

"Jag tror att jag klarar mig. Vi ses imorgon", säger jag och ler mot Jake. Han ler tillbaka.

Jag tar John till bed&breakfast. Jag lägger honom på min säng och tar av hans jacka och skor.

Sedan märker jag att han har en stor ölfläck på hans skjorta.

Jag skakar på huvudet och försöker ta av hans tröja.

"Sluta. Jag har en flickvän...", mumlar John och tar tag om min hand som håller på att knäppa av hans skjorta.

Jag ler. Det är gulligt sagt. Han är så full att han inte känner igen mig.

"John, det är jag. Ivy", säger jag och smeker hans kind. Vad som än händer kommer jag alltid att älska honom.

Han ler tillbaka och suckar.

Sedan drar han ner mig och ger mig kyssar. Hans mun smakar alkohol.

"Jag vill ha sex!", vrålar han och klämmer min rumpa.

"John!", säger jag. Han beter sig som en idiot.

Min mobil ringer i min väska.

Jag går ifrån sängen och tar upp min mobil. Jake ringer mig.

"Hallå?", svarar jag.

"Hej, är det Ivy?", frågar en okänd röst.

"Ja... Och vem är det?"

"Jake fick en anfall och han bad mig att ringa dig. Han är påväg mot sjukhuset nu."

Mitt hjärta slår dubbelslag och jag känner paniken växa. Har det med John att göra?

"Vet du vad han fick anfallet av!?", frågar jag oroligt.

Jag vill inte förlora en person till som är nära mig. Jag vill inte.

"Jag vet inte men de säger att det kan vara alkoholförgiftning."

"Det är defenetivt alkoholförgiftning!", säger jag säkert och tar på mig min jacka.

"Kom till sjukhuset. Han vill att du ska vara där", säger personen och sedan lägger på.

"John, det är kris! Jag måste till sjukhuset. Jag kommer tillbaka det snabbaste jag kan okej?", säger jag och går.

John har redan somnat.

Jag går av bussen och springer in i sjukhuset.

Jag springer till receptionen och frågar: "Vilket rum ligger Jake?"

Jag kommer på att jag inte kan Jakes sista namn. Han har aldrig sagt hans efternamn.

"Det finns ingen som heter Jake här, tyvär", svarar receptionisten och tittar på mig.

"Ingen som heter Jake!?"

"Finns det andra sjukhus här i Wellington?", frågar jag.

"Nej, bara denna", svarar hon.

"Men min kompis har alkoholförgiftning och han ligger i sjukhuset... Han heter Jake. Kan du hitta Jake?"

"Jag kan söka...", säger hon och knappar på tanjentbordet.

"Alkoholförgiftning.... J...", mumlar hon. "Nej, ingen som heter Jake. Men däremot finns det bara en patient som har alkoholförgiftning. Rum 356, han heter Jacob Cooper om det är han du menar", förklarar hon och ler mot mig.

"JACOB COOPER!", skriker min hjärna.

"Jacob Cooper!?", vrålar jag chockerad och uppspelt.

"Sh!", shyshar receptionisten och tittar på mig med stränga ögon.

"Det kan inte vara sant! Jake kan inte vara min kusin! Han kan inte vara Jacob Cooper!" 

Jag springer till rum 356 och där ser jag en doktor. "Doktor! Är detta rum Jake Coopers?!"

Doktorn nickar och frågar mig: "Är du en släkting?"

Jag skakar på huvudet först men sen kommer jag på att vi är kusiner.

"Ja, jag är en släkting!", svarar jag.

"Du skakar på huvudet och säger ja?", frågar doktorn mig förvirrad.

"Ja, jag är Ivy Cooper. Hans kusin!"

"Du får vänta. Han kommer att klara sig. Han har tur", säger doktorn och ler.

Jag suckar av lättnad, att han kommer att klara sig. Men tänk om det är Jake? Vad ska jag göra? Jag har legat med min kusin...

Jag kan se genom klasdörren men inte manteln som hänger för där han ligger.

"Är du hans doktor?", frågar jag.

Han nickar.

"Kan du beskriva hur Jacob ser ut?"

Han rynkar på pannan och tittar på mig med en 'vet du inte hur din kusin ser ut!?' blick.

"Jag vill bara vara säker att det är han", berättar jag sedan och ler.

"Han har brunt hår, blåa ögon och är väldig lång..."

En sak som poppar upp i mitt huvud när doktorn sa de tre sakerna är "JAKE."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan hittade jag bilder på mig och en kille. Vi var små och verkar vara kära. Jag förstod att vi stod nära varandra. Mormor sa att det är min kusin, Jacob Cooper. Så jag bestämde mig för att åka och söka efter honom. Han bor i Wellington, ...

- Hej, jag heter Lilly, säger hon och ler. Jag sträcker fram höger handen och säger: - Hej, och jag heter Dennielle. Vi skakar hand och ler mot varandra. - Är du ny här?, frågar Lilly. Jag nickar. Hon verkar vara snäll. - Välkommen!, sä...

Mitt namn är Dannielle, jag är 18 år och har nyss förlorat min mamma. Jag och pappa har flyttat från London till Irland, eftersom vi hade inte råd med att betala lägenheten vi hade och pappa fick för dåliga löner, så vi var tvugna att flytta. Det...

- Abigail, du kom!, säger min bror, Dylan. - Det är klart att jag kom!, säger jag och ler mot honom. - Vi vann!, säger han och ler. Han är svettig efter att ha spelat fotboll. Han ser verkligen glad ut. - Jag är stollt över att du är min bror...