Jag heter Ivy Cooper, 17 år och är från Melbourne, Australien.

Mina föräldrar har gått bort på grund av droger och alkohol.

Jag bor med min mormor, hon är den enda jag har i min familj.

Mamma har en bror, men han har gått bort av canser och pappa har inga syskon.

Förra veckan hittade jag bilder på mig och en kille. Vi var små och verkar vara kära. Jag förstod att vi stod nära varandra. Mormor sa att det är min kusin. Själv vet jag inte att jag har en kusin. Jag var liten och visste inte vad kusin betydde. Han och min mormor är dem enda som jag har kvar. Så jag bestämde mig för att åka och söka efter honom. Mormor sa att han heter Jacob Cooper. Jag sökte upp namnet på internet, det stod att han bor i Wellington, Nya Zeeland.

"Mormor jag älskar dig." Jag känner en klump i magen. Det är den andra gången jag sitter på en plan. Jag gick i Hight school då vi skulle flyga till Melbourne. Jag kommer att sakna mormor till döds.

"Jag älskar dig också Ivy, ta hand om dig. Jag kommer inte att kunna laga mat åt dig när du är borta.", säger mormor och skrattar. Skrattet var lite falskt, hon är nervös.

"Jag saknar dig redan." "Allt kommer att gå bra Ivy, jag lovar. Du kommer att hitta honom. Du har ju fortfarande två och en halv månader på dig innan skolan börjar.", säger mormor med en mjuk och avslappnad röst.

Jag måste få reda på hur han mår de senaste åren. Hur kom det sig att jag och Jacob är så långt ifrån varandra?

"Det hoppas jag..." "Ursäkta miss, kan du lägga på? Planet ska lyfta snart.", säger en flygverdinna och ler vänligt mot mig. Jag nickar och ger henne ett vänligt leende.

"Mormor, jag måste lägga på. Jag ringer dig när jag är framme. Jag älskar dig.", säger jag snabbt och väntar på hennes hejdå.

"Jag älskar dig med, hejdå."

*Pip*, så har mormor lagt på.

Jag känner under mina fötter att det börjar skaka lite, och jag tittar ut genom fönstret. Planet står inte på flygplatsen längre. Vi är uppe i luften.

"Hej, vi har landat."

"Var resan kul?", frågar mormor och skrattar. Hennes röst gör mig trygg.

"Jag ska inte säga att det var kul dirrekt." Jag skrattar lite.

"Vicky är här, hon hade slut på pengar i mobilen så hon kom över."

Vicky är min bästa kompis. Vi har känt varandra sen från förskolan. Hennes utseende är motsatsen till mig. Hon har blont, platt hår med himmelblåa ögon och är lite större än mig. Jag har brunt, lockigt hår med mörk bruna ögon, är smal och spinkis.

"Babe, hur gick det med resan? Kraschade planet, hur är det med dig!?", frågar hon mig upprört.

"Vee, ta det lugnt. Jag mår bra!"

"Gissa vad som hände idag?"

"Ehm..."

"Too slow!", säger hon och av bryter mig. "Seb sms:ade mig och han frågade om jag ville gå på en dejt med honom!", säger hon glatt. Jag hör henne le. "Babe jag längtar tills du kommer hem igen!"

"Jag längtar också, men det här är en sak jag måste göra."

"Okej, men ring mig ikväll! Mina föräldrar kommer att döda mig om jag kommer fem minuter sen, ses!", säger Vee.

"Lycka till!", får jag fram och skrattar. Jag hör att hon ger telefonen till mormor.

"Ja... Dagens ungdomar." ,hör jag mormor säga och hon skrattar.

"Tyvär så är jag en av dem." Jag skrattar lite.

Jag hoppar på en stadsbuss. Det är inte så många på bussen, bara jag, några pensionärer och en kille, kanske i min ålder.Han har blont hår med vackra havsblåa ögon som får mig att rysa och har på sig moderna kläder. Han tittar ner på sin Iphone mobil som han håller i handen. Sedan tittar han runt och hans blick stannade till och mötte min. Han ler och mimar "hej". Jag ler tillbaka och säger: "Hej."

Jag hoppar av bussen framför Bed&Breakfast. Byggnaden ser svart och gammal ut, men rättså billig att bo.

Jag lägger min resväska bredvid dörren och knackar på. En kille med brun-blont och isblåa, gröna ögon kom ut. Han röker en cigarett och ser full ut. "Vad vill du?", frågar han irriterad och biter ihop käkarna.

"Hej, jag heter..." "Jag vill inte veta vad du heter, säg bara vad du vill", avbryter han mig.

Jag tittar på den respektlösa killen och undrar om han beter sig så här när han inte är full.

"Jag vill hyra ett rum. Men... Jag ändrar mig. Det här stället är nog inte min typ av ställe", ljuger jag och börjar gå sakta därifrån. Gräset jag går på är blött och börjar bli gul. Jag känner den kalla höstvinden blåsa mot mig.

"Ey! Stanna!" Killen ropar åt mig att stanna. Jag vägrar. Jag vägrar att stanna på ett ställe en full snubbe äger, så behandlar man inte gäster heller. Han borde veta att man inte ska använda den attityden mot någon.

"STANNA!" Han ropar ännu högre och mer aggresiv än innan. Jag stannar och vänder mig om. Något med honom får mig att rysa men samtidigt synd, jag tycker synd om honom. Han verkar vara sårad och skadad inuti honom som jag var för inte för så länge sedan när jag förlorat mina föräldrar och nära släktingar. Det börjar värka imon mig när jag tittar på honom. "Vad är det, vad är det med dig, varför, varför gör du det här?", frågar jag honom med en klump i halsen och i magen. "Du...Du har inget det att göra!" Jag går fram till honom och ger honom en örfil. "Dricka och droga för att glömma att du är sårad är fel sak att göra! Och en sådan attityd gör mig att vilja kräkas."

Han biter ihop käkarna igen och knyter hans knytnäve. "Det här kommer att sluta illa", tänker jag.

"Gumman så säger man inte..." Han tittar på mig med stora ögon. "Jag talar bara sanningen", säger jag och börjar gå igen. Han tar hård tag i min arm. "Aj!", får jag fram och försöker lossna från hans järngrepp.

"Hallå där, vad gör du!?", hör jag en tjejröst. Hon går mot oss med en 'Wellington food life-påse.'

Hon är väldig söt, hon verkar vara äldre, det skiljer kanske två eller tre  år mellan oss. Hon har jordgubs bont hår med isblåa ögon. Den röda vintage klänningen som räkte till knärt passar henne perfekt.

Hon ler vänligt mot mig.

"Jake, släpp henne", säger hon till killen som håller mig.

Han släpper taget om min arm. Jag känner hur det värker och ser att det blir ett märke där han höll mig.

Tjejen tittar på min arm. "Kom", säger hon och nickar mot Bed&Breakfast.

Vi går mot huset. Jake står kvar och tittar ner på trottoaen.

Jag sätter mig ner på en svart pall i deras kök. Tapeterna på väggarna är svarta med vita lotusblommor på. Det ser lyxigt ut innuti huset.

"Gör det ont?", frågar hon oroligt. Jag nickar till svar.

"Han var inte sådär innan... Innan hans styvfar gick bort...", berättar hon och suckar sorgligt.

"Vart kommer du ifrån?" Jag tittar henne i ögonen och svarar: "Jag kommer ifrån Sydney."

"Oj, då har du resat långt!" Jag nickar och ler vänligt mot henne.

"Vad gör du här då?", frågar hon nyfiket och döljer sin haka bakom hennes hand. "Jag letar efter min kusin."

Hon nickar och tänker samtidigt. "Vad heter personen? Jag kanske känner han eller hon."

"Jacob Cooper..." Hon spärrar upp ögonen och ser förvånad ut. "Vad?", frågar jag henne snabbt, oroligt och rycker till.

"Hon kanske vet vem han är!", tänker jag och får fram ett leende.

"Vet du vem han är?", frågar jag. Hon tvekar lite och svarar: "Nej, tyvär inte."

Jag kan nästan vara säker på att hon döljer någoting. Hon ser orolig ut och ställer sig upp.

"Ska du bo här?" Jag tänker efter lite och sedan svarar med en nickning.

Hon ställer sig upp och går till ett brunt skåp. Hon rotar i den, tar fram en nyckel till rum sju och slänger den till mig.

"Tack", säger jag tacksam.

"Just det! Jag heter Emma Millar. Vad heter du?", frågar hon och ler lite osäker. "Jag heter Ivy Cooper."

Jag går upp till mitt rum med min resväska och möter Jake i hallen. Han tittar på mig och ler snett.

"Vad?", frågar jag honom irriterad. "Varför måste du vara så vacker?", frågar han mig med vågiga toner.

Jag låser snabbt upp dörren, tar med min resväska och stänger dörren efter mig.

"Det var en komplingang!", hör jag Jake ropa bakom dörren.

Jag tittar runt i rummet. Rummet är lagom stort, kanske 10x10m. Toan är lite trång.

Väggarna är brunmålade. Sängen är vit och stor. Ovanför sägen finns ett fönster, lika bred som sängen. Det ser sättså mysig ut.

Jag går ner och frågar Emma vart duschen är. "Duschen ligger längst ner i hallen där uppe", svarar hon. "Tack", säger jag.

Jag vaknar av ett knackande ljud och märker att någon knackar på dörren.

Jag hjäspar. "Vem är det?", frågar jag trött. "Det är Emma. Vi ska äta frukost nu, så missa inte. Annars kommer du att svälta tills vi har middag", säger Emma och jag hör hennes fotsteg gå ner för trappan.

"Ugh...", stönar jag och rotar i resväskan.

Jag bestämmer mig för att ha på mig ett par svarta jeans, beige stickad tröja och ett par svarta kängor.

När jag kom tillbaka till Bed&Breakfast efter att ha letat efter min kusin ser jag Jake sitta utanför huset på en bänk. Han hade armbågarana på knät med händerna tryckt mot ansiktet. Någoting är fel.

Jag går hastig mot honom och frågar oroligt: "Vad är det?" "Inget", mumlar han.

Jag kan känna lukten av alkohol och rök. "Du är full", säger jag och tar bort hans händer från ansiktet.

Han har en blåtira under vänster ögat...

-------✂------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fortsättningen följer...

Vad tror du ha hänt med Jake, varför är han alltid full? Vad döljer Emma?...Det kommer du att veta om du följer nästa och näst-nästa del o.s.v ;) Kommentera järna vad ni tycker!

       ♚

KEEP CALM

     AND

   WAIT

 

Moa

5 november 2012 21:12

Vem är Emma ???????????

Thea

23 november 2012 15:26

Det är en tjej med ginger hår höhöhö
.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan hittade jag bilder på mig och en kille. Vi var små och verkar vara kära. Jag förstod att vi stod nära varandra. Mormor sa att det är min kusin, Jacob Cooper. Så jag bestämde mig för att åka och söka efter honom. Han bor i Wellington, ...

- Hej, jag heter Lilly, säger hon och ler. Jag sträcker fram höger handen och säger: - Hej, och jag heter Dennielle. Vi skakar hand och ler mot varandra. - Är du ny här?, frågar Lilly. Jag nickar. Hon verkar vara snäll. - Välkommen!, sä...

Mitt namn är Dannielle, jag är 18 år och har nyss förlorat min mamma. Jag och pappa har flyttat från London till Irland, eftersom vi hade inte råd med att betala lägenheten vi hade och pappa fick för dåliga löner, så vi var tvugna att flytta. Det...

- Abigail, du kom!, säger min bror, Dylan. - Det är klart att jag kom!, säger jag och ler mot honom. - Vi vann!, säger han och ler. Han är svettig efter att ha spelat fotboll. Han ser verkligen glad ut. - Jag är stollt över att du är min bror...