"D-Det är okej att gråta, gråt ut all smärta, gråt tills du inte har några tårar kvar...", spammar jag och försöker prata det tydligaste jag kan.

Han tar bort sina händer och jag ser hans ögon. De är fyllda med tårar och börjar bli röda.

Jag skrattar lite och känner mig inte ensam längre. Äntligen har jag någon att gråta med när jag känner mig tom, lämnad och ensam. Det känns skönt att få gråta ut all smärta med någon som är i samma situation...

-------✂------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi börjar skratta åt varandra. Han har fått röda ögon och det har säkert jag med, efter tre timmars gråtande.

Regn smättrar mot förnstet och höst vinden viner utanför.

"Det är första gången jag inte är full på länge", säger Jake och tittar in i mina ögon.

"Bra", säger jag och ler.

Han tittar frågande på mig och höjer hans medelbruna ögonbryn.

"Vadå? Är det dåligt att inte vara full?", frågar jag honom.

"Nej, det känns skönt...Hur visste du att jag var såhär?", frågar han frågande och nyfiket.

"Jag märkte det på dig, och Emma berättade...", svarar jag ärligt.

"Du är bra på att förstå folk", säger Jake och ler.

Jag skakar på huvudet och ler tveksamt. "Jag skulle inte säga så om mig själv. Jag förstår folk som uttrycker sina kännslor tydligt, som du", säger jag och ler.

Han slår mig lätt på högerarmen.

"Aj...", får jag fram och kisar på honom.

Han ler hånfullt och frågar sedan frågande: "Varför grät du med mig innan?"

"...Jag förlorade mina föräldrar inte för så länge sedan...", berättar jag.

Nu får jag den känslan igen. Den känslan som jag fick för inte så länge sedan. Rädslan.

"Jag beklagar...", beklagar Jake. "Jag med..."

Efter en stund börjar min mage kurra.

"Är du hungrig?", frågar Jake. Jag nickar till svar och gör en grimas.

"Gillar du pizza?, frågar han och tar upp en lapp från hans byxficka. En telefonnummer till en pizzeria.

"Eller så kan vi laga mat", föreslår jag.

"Det går också."

Medan jag kokar pasta och köttfärssås tar Jake fram vetemjöl.

"Vad ska du ha den till?", frågar jag undrande.

"Behöver man inte vetemjöl till spagetti och köttfärssås?", frågar Jake och kliar sig på huvudet.

Jag börjar gapskratta.

Jag känner att jag får en massa puder på mig, nej inte puder, utan vetemjöl. Jake kastar mjöl på mig.

Jag springer runt köket för att inte bli träffad.

"Jake, sluta!", säger jag åt honom och försöker ta påsen ifrån honom.

Jag hoppar på mina tår. Jake håller påsen ovanför hans huvud, så det är omöjligt för mig att nå påsen.

Jake är lång, och jag är i medelängd. Han är ett huvud längre än mig.

"Jake! Vem tror du kommer att städa detta röra?", säger jag och försöker låta allvarlig. Halva köksgolvet har blivit täckt av ett vitt lager mjöl.

"Då är det roliga slut", säger han och lägger mjölpåsen på bordet bredvid oss. "Jag som gillar att retas." Han tittar ut genom ett fönster.

Jag tittar på påsen. "Inte än!", säger jag och tar snabbt påsen från bordet. Jag stoppar min hand i påsen och nu har jag handen full med mjöl.

Innan Jake hinner titta kastar jag mjölet på hans tröja.

Han blänger på mig. Först tittar han på mig och sedan på hans tröja.

"Du skulle inte ha gjort det", säger han och kisar på mig.

Jag är beredd på att springa men Jake är snabbare. Han bär mig. Jag vilar på hans axel och kramar om hans hals.

Han luktar gott. Han luktar tvål, blöt och mjöligt, fast han inte har duschat.

Jag känner hans kind mot min och hans armar runt mig. Denna känslan har jag inte kännt på ganska länge.

John. Jag måste ringa John ikväll. Även om jag ringer till John, Vee och mormor varje kväll är det inte som att pratar med dem ansikte mot ansikte. Det känns annorlunda att vara långt borta ifrån dem på så länge tid.

Jag saknar Johns kyssar, kramar och kärlek. Vees pratande, hennes skräpmat och hennes "senaste nytt". Mormors goa snälla kramar, hennes lugnande röst och hennes mat. ...Och min kusin, han som jag har tillbringat med när jag var liten, han som var min fösta bästa kompis, och han som jag har delat minnen med.

Jake släpper mig på marken igen och vi är ute.

Himmlen glittrar av stjärnor.

"Wow...", andas jag ut. "Det är vackert"

Jake nickar och ler mot mig.

Det är kallt. Vinden får mig att rysa.

Jake tittar runt och går iväg.

Han kommer tillbaka snabbt med en filt och binder den om mig.

"Tack", säger jag och ler mot honom.

"Vi ses imorgon", säger jag och ler mot Jake. Jag har lett många gånger på sistonde.

"Godnatt", säger Jake och ler tillbaka medan han går till sitt rum.

Jag stänger dörren tyst efter mig så jag inte väcker andra gäster.

Lampan är släckt så jag trycker på strömbrytaren och lampan tänds.

Jag byter till mina pyjamas och gör iordning mig för att gå till sängs.

Jag knappar på mobilen och ringer till Vee.

Det tog mig att ringa tre signaler inna hon svarar.

"Ivy!",  hör jag Vees röst.

Hon är alltid lika glad, och det är jag med.

"Hej, Vee", säger jag och ler för mig själv.

"Hur har det gått idag?", frågar Vee dirrekt.

"...Bra", svarar jag bara och ler.

"Åh nej... Vad nu? Ivy! Jag känner till den tonen! Berätta allt!", befaller hon mig samtidigt nyfiket och lite irriterat.

"Vadå för ton?", frågar jag undrande.

"Där är den igen!", tjuter hon. "Men...ok...vi ska inte tjafsa. Komigen berätta vad som har hänt idag?", säger hon efter.

"...Jag har tittar efter en kompis för att han är sjuk. Alltså feber. Det är allt jag har gjort idag", berättar jag ärligt.

"Och?...", kräver Vee.

"Och vad?", frågar jag.

Vad är det med Vee? Vad vill hon att jag ska förklara?

"OK. Så att du vet, jag är din bästa kompis och kommer alltid att vara. Jag känner dig väl och vi håller inga hemligheter för varandra. Så berätta nu vad som pågår", förklarar Vee strikt. "Vem är killen?"

"Han heter Jake och är en kille som har feber. Vi har alltid bråkat med varandra men nu är vi kompisar. Inget mer. Och jag älskar John, det vet du", säger jag utan tvekan.

Men efter jag sagt det jag sa börjar en känsla av lögn krypa i mig. Men varför? Varför känns det som att jag har ljugit för Vee?

"Bra", svarar hon.

"Vee...", börjar jag tveksamt och undrar om jag borde berätta om mina känslor just nu. Men det är nog bäst att vänta och se tills jag har svaret på om jag gillar Jake eller inte.

Efter ringer jag mormor och John.

"Hej Love", svarar John efter en signal.

Det börjar bubbla i min mage när jag hör hans röst och jag ler för mig själv.

"Hej John", säger jag mjukt med ett leende på läpparna.

Han skrattar mjukt och varmt.

"Jag saknar dig så...", börjar han och suckar tugnt.

Det har nästan gått en månad jag har varit här.

"Jag saknar dig också", säger jag med en klump i halsen och börjar nästan gråta.

John skrattar kännslorlöst och tröstar mig: "Vi ses snart varandra, du ska ju komma hem nästa vecka. Vi kan väl vänta en vecka till?"

Jag mummlar och ler för mig själv.

"Jag älskar dig", säger han och jag vet att han ler.

De tre orden får mig att bli varm och bli full av kärlek.

Jag andas ut och säger: "Jag älskar dig med", säger jag utan tvekan att jag älskar honom.

"Du, plugghäst? Hur går det med skolan?", frågar jag honom.

"Plugghäst?", upprepar John och jag hör honom skratta. "Det går bra, jag klarar av allt", skämtar han och skrattar.

Jag skrattar också och säger: "Bra!"

Jag packar mina saker och förbereder mig för imorgon.

Jag har ännu inte hittat min kusin, vart kan han vara?

Det är inte bara min kusin som jag inte vill lämna detta landet för.

Det är något inom mig som skriker: "Stanna! Stop! Du får inte åka tillbaka till Australien!"

Det känns som om någon här kommer att sätta sin fot in i mitt liv, men jag kan inte sätta fingret på vem.

*Knack, knack, knack*

Det knackar på dörren.

Jag ställer mig upp och går mot dörren. Dörrhandtaget är guldigt har jag märkt. Den är iskall som isen.

Jake står utanför och tittar på mig.

Mitt hjärta slår dubbelslag.

"Innan du åker...", börjar han nervöst.

Han sätter sin fot genom dörren och biter ihop käkarna.

"Jag har något att ge dig", säger han sorgligt.

Jag bara står och tittar på honom. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.

Han börjar backar och går ut från rummet och nickar mot hallen.

Jag antar att han vill att jag ska gå efter honom.

Jakes rum är ren och välstädat.

Sängen står i mitten av rummet med gaveln mot ett fönster.

"Fint rum", säger jag och ler mot honom.

"Tack", säger han och ler varmt mot mig.

En behaglig känsla kryper inom mig när han ler.

Han tar upp en ask från hans skrivbord och ger den till mig.

Jag tittar på den fina mönter som är på asken. En vit ros.

Jag öppnar den försiktigt.

Där i finns ett silverhalsband. Smycket som hänger på halsbandet är guldigt med en sol inuti.

"Wow...", andas jag ut. Den är otrolig vacker.

"Det är min mammas. Jag vill att du ska ha den. Den ger tur och får dig att bestämma rätt beslut, vad jag har hört", berättar han och skrattar känslolöst.

Jag tittar in i hans isblåa ögon och säger: "Du behöver inte göra det här..."

"Jag vill och kommer inte att ångra mig", säger han säker.

"Men varför har inte du på dig den?"

"Jag tror inte på sånt", svarar han och tittar in i mina ögon.

Jag ryser av nervositet.

Hans rum luktar gott. Det luktar mint.

"Jag ska sätta på dig den", säger han och tar halsbandet.

Han sätter den på mig.

Jag känner hans fingrar på min nacke och det får mig att rysa. Det bublar i magen och jag känner en kontig bra känsla.

"Jake?...", säger jag och tittar på hans iskalla ögon igen. De är vackra.

Han höjer ögonbrynen och tittar på mig.

"Tack...", säger jag och kramar honom.

Han är varm. Hans starka armar håller om mig och hans lukt...hans tvål och mint lukt får mig mitt huvud att snurra. Han luktar så gott.

"Ivy...", börjar Jake och jag märker att jag luktar på hans hals.

Han tittar mjukt på mig och jag rodnar av pinsamhet.

"Det gör inget", säger Jake och fnissar lite.

Han har inte släppt taget om mig ännu, jag vill inte att han ska släppa taget...

-------✂------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fortsättningen följer...

Vad tror du kommer att hända med pojkvännen John och med Jake?

Det kommer du att få veta om du följer nästa och näst-nästa del o.s.v ;) Kommentera järna vad ni tycker!

       ♚

KEEP CALM

     AND

   WAIT

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan hittade jag bilder på mig och en kille. Vi var små och verkar vara kära. Jag förstod att vi stod nära varandra. Mormor sa att det är min kusin, Jacob Cooper. Så jag bestämde mig för att åka och söka efter honom. Han bor i Wellington, ...

- Hej, jag heter Lilly, säger hon och ler. Jag sträcker fram höger handen och säger: - Hej, och jag heter Dennielle. Vi skakar hand och ler mot varandra. - Är du ny här?, frågar Lilly. Jag nickar. Hon verkar vara snäll. - Välkommen!, sä...

Mitt namn är Dannielle, jag är 18 år och har nyss förlorat min mamma. Jag och pappa har flyttat från London till Irland, eftersom vi hade inte råd med att betala lägenheten vi hade och pappa fick för dåliga löner, så vi var tvugna att flytta. Det...

- Abigail, du kom!, säger min bror, Dylan. - Det är klart att jag kom!, säger jag och ler mot honom. - Vi vann!, säger han och ler. Han är svettig efter att ha spelat fotboll. Han ser verkligen glad ut. - Jag är stollt över att du är min bror...